Här publicerar vi två artiklar som skrevs i samband med Olle Kåks bortgång i december 2003.
Olle Kåks – Text av Beate Sydhoff publicerad i SvD 2004-01-04:
”Olle Kåks hade just kommit igång med ett målarliv som han längtat efter under tjugo år av byråkrati, efter att 1979 blivit utnämnd till professor i måleri vid Kungliga Konsthögskolan och därefter under åren 1987-1999 varit skolans rektor. Han gick tidigt in i detta liv, hans elevtid vid Konsthögskolan hade varat under 1962 till 1968. Sin stora första utställning gjorde han i slutet av 1966 på Galerie Aronowitsch i Stockholm efter att ha debuterat med en installation på Galleri Observatorium i början av samma år. Ledamot av Konstakademien blev han 1980.
Olle Kåks föddes 1941 i Hedemora i Dalarna, och det är lockande att se en kärlek till folkkonsten, som man kan uppleva den i detta landskap, som en underström i hans verk. Där finns bland annat spänningen mellan schablonen och det stora mörkret som strömmar mot betraktaren i hans måleri från denna tid, ett måleri som han gärna drar upp i format och periodvis också formar till tredimensionella utbredningar i olika materialkombinationer. Hans elevtid ägde rum samtidigt som Moderna museet beredde plats för den nya amerikanska popkonsten i stora utställningar, och inflödet från en ny massmedial figuration rent allmänt i konsten är tydlig vid den här tiden.
I sitt tidiga måleri berättar han gärna i påtagligt detaljerade figurativa bilder med vardagligt mänskligt liv, som han låter kontrastera mot ytor, markerade som en stor tomhet under själva bilden.
Här upplever man just det som kommer igen i hela hans måleri, kärleken till den målade bilden som mustigt språk samtidigt som han markerar tvivel och misstro på att ett måleri verkligen ska kunna återge det han egentligen vill säga.
Denna dubbelhet i hans förhållande till konsten har drivit honom att arbeta med emblem och rebusar. Hans emblem är ofta sammansatta av kvinnliga kroppsdelar, sensuella men samtidigt berövade sin mänsklighet. De är på väg in i det rytmiserade mönstret, kroppsligt närvarande men ändå i olika former av sönderfall. Hans rebusar blir på samma sätt till en slags ”bonader” där natur ställs mot symboler och sensualitet ställs mot torra formler.
Under de senaste fyra åren, sedan han avslutat sin rektorstid vid Konsthögskolan, tycks Olle Kåks ha upplevt en ny frihet i sitt måleri. Han talade ofta om sin lycka över att kunna ägna sig åt måleriet på heltid, och visade också i en stor utställning på Konstakademien i Stockholm i början av 2002 och därefter på Malmö konsthall ett måleri som befriat sig från teoretiska spänningar för att leva ut sina rörelser i öppnare former. I en utställning under sommaren 2003 på Gösta Wernermuseet i Simrishamn blev detta intryck ännu starkare. Olle Kåks hade funnit en ny balans mellan färgens egen sensualitet och formens mystik.
Mystiken, ja den lämnade honom aldrig. I den fanns också känslan av sorg över att djupet i naturen och dess delar inte gick att föra över till den målade bilden annat än som fragment. Han tycks vilja säga att detta är det enda sättet som vi överhuvudtaget kan förstå något av det stora ofattbara med livet.”
Beate Sydhoff
Olle Kåks – Text av Olle Granath publicerad i SvD 2004-01-07
”Med Olle Kåks plötsliga och oväntade död sätts punkt för en storslagen livsberättelse, gestaltad i målningar. Redan vid debuten 1966 skapade Olle Kåks en särskild plats åt sig i sin generation av svenska målare. Han hade fortfarande två år kvar av utbildningen vid Konsthögskolan när han visade hur han tagit till sig de nya möjligheter måleriet öppnade för unga målare under 60-talets första hälft. Med sina generationskamrater delade han den starka upplevelsen av den amerikanska och europeiska konst Moderna museet under dessa år visade.
Snabbt tillgodogjorde han sig det figurativa måleriets möjligheter och skapade av detta en mycket personlig värld av tecken och metaforer som i sina beskrivningar vävde samman spänningarna och kampen mellan individ och omvärld, mellan konst och verklighet. I båda fallen vidmakthöll han en kritisk distans som gjorde det existentiella dramat allmängiltigt snarare än egocentriskt och höll det måleriska språket fritt från klichéer och banaliteter. Samtidigt var han medveten om att det var genom att agera förförare som målaren fick sina betraktare att ta till sig även de mörkaste och mest ångestladdade berättelser. Dalmasen i honom förnekade aldrig släktskapen med kurbitsmålarna och deras lust till det dekorativa.
Det var aldrig konstverket i sig som var målet för hans verksamhet utan dess delaktighet i livsprocessen, i människoblivandet. Därför överskred han från första början både genre- och materialgränser. Han gjorde installationer långt innan begreppet existerade och var på allas läppar. Knappt hade han vant sin publik vid att, i honom, se en av sin generations mest intressanta målare, förrän han började göra egensinniga skulpturer. Snart kom han att göra sammansatta blidrebusar, där gränserna mellan figurativt och abstrakt suddades ut. Han skapade åt sig en frihet i det konstnärliga arbetet som var helt och hållet hans egen och som många gånger befann sig på kontrakurs med det tiden ville ha. Även när det sved visste han att han måste betala ett pris för sitt oberoende.
På baksidan av den kraft med vilken han gav sig in i konstnärskapet fanns en bräcklighet hos honom i hans relationer med omvärld och samhälle. I stället för att sticka huvudet i sanden utmanade han dessa svårigheter genom en mängd uppdrag i det offentliga konstlivets tjänst. Så blev han professor i måleri vid Konsthögskolan 1979 och därefter rektor för skolan 1999.
Det råder knappast någon tvekan om att dessa och flera andra uppdrag i det offentligas tjänst hade ett pris när det gällde hans eget konstnärskap. När han för några år sedan lämnade sina administrativa uppdrag skedde omedelbart en kraftfull nytändning i hans måleri som visade att han hade mycket kvar att ge.
I Olle Kåks sammansatta skildringar av livet spelar döden en viktig roll, den uppkastade graven har funnits i hans målningar sedan 60-talets mitt. När han nu alldeles för tidigt, stiger ned i den tar han med sig många konstverk som världen därför går miste om.
Olle Granath