Dan Wolgers välkomsttal på vernissagen

Käre Kjelle,
och alla ni andra som på något sätt har hamnat här idag.

Det är ett särskilt nöje att få säga några ord vid just Kjelle Strandqvists vernissage, eftersom det är befriande att tala om konst som inte kräver höjd röst, stora gester eller långa brasklappar. Här finns i stället ett arbete som tänker i det till synes lilla – i det exakta, i det som uppstår när något får prövas om, igen.

Häromdagen var det släktkalas hemma. Jag lekte på golvet med en fyraåring. Hon hade en babyelefant i grå filt med bjällra om halsen, jag hade en abborre i plysch. De hette något – elefanten och fisken – men jag glömde hela tiden bort vad de hette. Så jag råkade flera gånger nämna hennes namn istället, eller mitt eget.

Varje gång tjöt hon:
”Neej! Vi finns inte i leken!”

Då tänkte jag på Kjelle.

För Kjelle har den där egenskapen – att hålla sig själv utanför leken. Det som finns är målningen. Konsten. Inte han själv. Det är inspirerande – för en annan.

Kjelle säger ibland:
”Ja, du vet, man går där och odlar sin kål …”

Kålen är konsten. För den arbetar man och försakar sig själv. Man finns inte i leken – man bara odlar sin kål, i ateljén.

Det är behagligt att prata med Kjelle, därför att ens intellekt tas i anspråk, ungefär som i en lek där man själv inte finns, men där ens föreställningsförmåga just därför arbetar.

Kjelle Strandqvist har, som många vet, en lång och sammanhängande bana bakom sig: född i Härnösand 1944, studier på Idun Lovén och därefter på Mejan under åren 1964–69. Men han har inte bara arbetat i ateljén; han har också burit institutioner på sina axlar: initierat och drivit Konstnärsbolaget under 1970-talet, undervisat på Idun Lovén och – inte minst – varit professor på Mejan 1986–96. Senare även projektledare vid Statens konstråd under många år.

Jag nämner detta därför att det säger något om en hållning: att det går att vara både en konstnär som sköter sitt, odlar sin kål, och en person som tar ansvar för att andra ska kunna sköta sitt. Det är inte självklart. Det märks också i hur många som fortfarande talar om din lärargärning som något ovanligt – inte som en stilskola, utan som en sorts intellektuell hygien. Du lärde inte ut ”så här gör man”, utan snarare: ”så här ser du, när du gör något du inte har täckning för”. Den sortens undervisning är nyttig. Ibland obekväm. Alltid uppskattad i efterhand.

Det var en lärargärning som inte handlade om att producera epigoner eller försvara en skola, utan om att hålla frågor öppna. Att lära ut ett allvar utan tyngd. Ett sätt att tänka bild som inte var beroende av stora ord, men som var skoningslöst exakt när det gällde själva arbetet. Det är ingen liten sak, och det har satt spår i fler konstnärskap än man kanske kan överblicka än.

I din text till utställningen skriver du, Kjelle, om hur målningar återvänder till ateljén – inte som misslyckanden, utan som material. Något man kan plocka isär och använda igen. En kvadrat kan bli något annat. En tom yta kan laddas på nytt. En teckning reducerad till cirklar kan åter frigöra fantasin. Inget är heligt. Men allt är användbart.

Här finns inget försök att hitta ett uttryck och sedan försvara det. Snarare tvärtom: uttrycket sätts i arbete, prövas. Vita cirklar intar kvadraten. Former som både är tecken och inte riktigt tecken. Allvar – men också ett visst lättsinne. Och det där lättsinnet ska man inte underskatta. Det är ofta där intelligensen smiter in.

Kjelle nämner ofta Witold Gombrowicz som en slags husgud. Gombrowicz ägnade sitt liv åt att misstänkliggöra formen – eller stilen – inte för att den är onödig, utan för att den riskerar att stelna. Formen är nödvändig, men också farlig. Den måste användas och samtidigt störas.

Och Kjelles måleri rör sig just där: mellan disciplin och sabotage, mellan struktur och något som kan glida över i lek.

Och så står vi här med målningarna och ser hur mycket som ryms i en kvadrat: mörka blågrå fält, ringar som lägger sig som tecken eller nedslag, och ibland en röd eller orange punkt – som om någon plötsligt hostar till i rummet.

När man ser målningarna här är det lätt att tänka att de är resultatet av långsamhet. Det stämmer nog. Men det är inte passiv långsamhet. Det är arbetande långsamhet – en långsamhet som tillåter att saker återkommer, omformuleras och prövas på nytt. Som om målningarna själva tänker – men bara om man ger dem tid. Eller luft.

Du skriver också:
”Kanske skulle en kvadrat kunna användas på ett annat sätt…”

Och där har vi nyckeln: kvadraten som vill vara neutral, men som genast blir laddad så fort något hamnar på den.

Jag måste dra in Gombrowicz igen. Han skrev:
”Oh, what an instrument of tyranny is style!”

Det är inte en attack på stil. Det är en varning. Stilen är nödvändig – och därför farlig. Den blir en tyrann om man börjar tjäna den. Och just därför passar Gombrowicz så väl här. För här finns stil, men inte som uniform, utan som något som hela tiden prövas.

Jag ska inte försöka sammanfatta detta konstnärskap. Det vore både ogörligt och onödigt. Men jag vill ändå säga detta: det finns en integritet i Kjelle Strandqvists arbete som inte handlar om att försvara ett uttryck, utan om att utsätta det – för prövningar där varken du, Kjelle, eller målningen vet vart det bär.

Du har sagt:
”Ibland kan jag känna mig som en dykare med blyskor och pannlampa. Syresatt från ytan famlar jag i dunkelt vatten efter färg och mening.”

Så tack, Kjelle, för att du visar hur man kan dyka efter färg och mening, och hur man kan vara konsekvent utan att bli dogmatisk. Hur man kan vara exakt utan att bli fyrkantig – trots alla kvadrater.

Och tack för att du, genom åren, har gett så många andra en känsla för vad arbete faktiskt är: inte inspiration som händer, utan prövning som pågår.

Jag vill avsluta med ett citat av Arnold Schoenberg, ett citat som Ulf Linde många gånger återkom till:

”Om det är konst, så är det inte för alla.
Men om det är för alla, så är det inte konst.”

Dan Wolgers, vid vernissagen