Målningar 2008-2013 - En beskrivning
I skenet från ett par nakna lysrör fångas mitt intresse av några oavsiktligt utformade figurer, jag står i en korridor och stirrar på siluetter av notiser från en tidigare verksamhet. Det är i en lätt bedagad kontorsbyggnad från sextiotalet som numera hyser en konstskola. Är på väg till ett möte som strax skall börja. På en övergiven anslagstavla lyser matt bleksiktiga skenbilder av dunstade papperslappar mot en missfärgad bakgrund, kvadrater och rektanglar i skiftande storlekar, det hela känns både sällsamt konkret och undflyende. Trots den visuellt okomplicerade bilden har synvillan något attraktivt över sig, ett abstrakt formspel av närvarande frånvaro. Den figuration som alstrats av den blekta processen har en viss beröring med något som under en period upptagit mitt intresse. Ett slags konstellationer av omaka händelser. Kvadrater spridna i glesa kompositioner på stora pappersark, några med tecknad organisk form andra med enbart en kulör i ymnigt förtunnad kolorit. Resultatet var nöjaktigt, fungerade hjälpligt men det gav inte mersmak. Jag var på jakt efter något annat.
En tid efter upplevelsen flöt en idé med viss korrelation till de bleka skenbilderna upp till ytan, en bild av en oredig anhopning fyrkanter. Samband mellan nyss förflutet och verklighetens nu kan inte uteslutas men orsaken till ett uppslags ursprung bör heller inte förenklas. Misstänker att det arbete som tidigare föregått i lika hög grad var en anledning till attraktionen i korridoren. Ett blästrat skyltfönster fyllt av transparenta fyrkanter, är en annan bild i det mentala förrådet som pockar på uppmärksamhet. I samspelet mellan intellektuell aktivitet och faktisk verklighet kan det under pågående arbetsprocess emellanåt vara svårt att urskilja vad som emanerar ur vad.
Med hjälp av några enkelt tillskurna mallar tecknade jag upp ett ansenligt antal fyrkanter på ett pappersark. De målades i en variation av blå toner mot vit botten, frammanande en slags kantig stjärnhimmel. Nej det var inte riktigt vad jag ville; det blev lite för simpelt. Trots allt var det något med mängd och yta som lockade, fyllde därför ännu ett ark med fyrkanter och för att förenkla den vidare arbetsprocessen lät jag en kopieringsfirma flerfaldiga teckningen. Istället för att kolorera kvadrater och rektanglar förlades färgen vid sidan av, i utrymmet mellan rutorna som lämnades omålade. Men oavsett om ytorna runt rektanglar och kvadrater bemålades i en eller flera kulörer uppstod endast ett enkelt rumsligt förhållande. Fyrkanterna såg ut att ligga på ytan framför koloriten vilket gjorde bilden entydig och lite stum; utan dynamik. Så småningom kom jag underfund med hur det skulle se ut. Praktisk repetition gav stegvis insikt i hur problemet skulle lösas.
När kvadrater och rektanglar lämnas vita och färgen endast anknyts via ett par punkter, får bilden ett helt annat liv. Allt möts sida vid sida, intet är framför ett annat. Ytan förblir intakt. Underhand som fyrhörningarna och den kolorerade formen enbart förbinds via förtätningar i hörnen, sker överraskande en visuell dynamik. Eftersom alla komponenter befinner sig trängda på samma plan blir det svårare att fixera bilden, inget ger sig entydigt tillkänna allt verkar skälva i ett ogripbart rumsligt mellanläge. Gestaltningen hejdar sig i ett gränsland mellan faktiskt och konstruerat mellan figuration och nonfiguration. Vår vilja att tolka det obestämda, se stackarna av fyrkanter som något, skapar den tvetydiga lägesförändringen. Bilden tycks föreställa någonting vara figurativ, men består endast av kvadrater, rektanglar och koncentrationer av färg. En måttlös skala visuella och materiella enheter framkallade med liten mårdhårspensel, nummer fem. Omgärdade av färger i tempererade grupperingar står urblekta vita rutor fram likt bländade blad. Det förvånande var att bildens energi inte riktigt gav sig tillkänna förrän alla komponenter sammankopplats. Först då började den bete sig i en pendlande rörelse mellan olika innebörder, något och inget. Målningarnas lätt svävande känsla av undflyende dualism kan även med materiell konkretion påminna om anslagstavlans frånvarande närvaro. Det egendomliga var att den tvetydiga lägesförändringen, som i efterhand framstår som en självklarhet, skulle behöva ta så lång tid på sig för att träda fram.
Det är inte var dag man stöter på en bra idé. Trots tämligen konventionella beståndsdelar är det ett ganska ovanligt uppslag. Tätt staplade kvadrater och rektanglar, allmänna komponenter som passade bra för att skapa skenbart enkla bilder, utan ett framför/bakom förhållande. Där yta och rum inte är varandras motsatser. Målningar som behåller ytan, muren, intakt men som ändå suggererar rumslig illusion, det hela kanske kan ses som ett sätt att hantera ett modernistiskt problem. Men jag kan inte påstå att det från början funnits en medveten avsikt att behandla någonting särskilt, men modernismen har väl ständigt funnits i bakgrunden.
En fruktbar bildidé har ett visst omfång som man gärna vill försöka vidga, övertygad om att mer finns att hämta. Den ursprungliga utgångspunkten vrids och vänds, man anstränger sig så långt det går utan att kvävas av upprepningens trista uppsyn. Ibland kan små formella förskjutningar eller ett annat format förändra bilden, ge idén ett nytt och fräscht ansikte. Man tillför en annorlunda aspekt ett nytt moment med en oväntad färg för att framkalla en ny ton. Slumpen ett element som inte är att förakta, har utan överdrift spelat en betydande roll i det här sammanhanget. En dag vid en omflyttning i ateljén råkade ett par målningar av olika storlek och komponenter sammanföras, delvis hamna omlott, tillsammans skapade de ett nytt utseende. Fram trädde en bild med ett mer expressivt uttryck än de enskilda målningarna var för sig. En händelse som jag omöjligt kunnat tänka ut i förväg.
Kjell Strandqvist
Copyright © Kjell Strandqvist