Cecilia Sikströms text till utställningen

Två år gammal kom jag för fösta gången i kontakt med oljefärg. Min pappa var skolkamrat med Bengt Lindström.

Vi hade två jättestora dukar ”Fjärilen” och ”Skvaller”. Den pastosa färgen bildade klumpar, som bara var yttorra. Där pillade jag. När jag dessutom kammade de äkta mattornas fransar och klippte dem gjorde jag min mamma förtvivlad.

Sommaren när jag var fyra fick min egentligen opraktiska mamma idén att hon skulle börja sy söta små flickklänningar till mig. Otålig som min mamma är av naturen uppfyllde resultaten inte hennes tankes suveränitet.

I min lilla barnkammare hade hon för vana att dumpa saker hon inte förstod sig på. Nu fanns alltså rester av det havererade syprojektet där. Av ett beige litet stycke tyg med vita kritstreck fick mina hjärnceller huvudbry. Upprepade tillfällen vred jag och vände, betraktade detta tyg, denna färg. Jag kunde inte förstå vad denna färg var för färg. Idag kallar jag beige för en ”icke färg”.

Inför varje skolstart anställde mamma ett nytt hembiträde. Året var 1969 och mamma var entusiastisk. – I år, vet ni vad, sa hon till mig och min bror, får vi ett hembiträde som är jättebra på att rita. Mamma kollade alltid hembiträdenas betyg och det nya hade stora A i teckning. Jag kunde inte bärga mig inför mina förväntningar på det nya hembiträdet och hennes färdigheter.

Vi satt på balkongen första gången jag och min bror träffade henne. –Rita nåt, snälla! Mamma säger att du är så bra på det! Hon ritade mycket schematiskt en kanin med en röd rosett kring halsen. Längre än så sträckte sig inte hennes färdigheter.

Sveriges Television visade mycket amerikansk film såväl stum- som trettiotals- och fyrtiotalsfilmer. Som nio-tioåring var jag klistrad framför teven och en hängiven beundrare av dessa. Jag ritade filmstjärnor ur min fantasi. De hade pussmun, hjärtformade ansikten, supersmala ögonbryn och mittbena med rakt hår till öronen då korkskruvarna tog vid. Jag tapetserade insidan av min garderobsdörr med tjejteckningarna.

Jag och Karin i min klass lekte ihop. – Jag tycker det är så tråkigt med dina teckningar, sa hon. Dom är alla så lika. Det hade jag faktiskt aldrig tänkt på.

Första veckan i årskurs sex började jag på en mycket liten teckning föreställande en rokokobal. Det visade sig att teckningen skulle ta hela läsåret och aldrig riktigt bli klar.

Många intriger försiggick på balgolvet. Där fanns ett otrohetspar. En förrymd nunna, en farbror som druckit för mycket med flera. Första partiet jag ritade var paret. Eftersom den amorösa kvinnan uppvaktades av den bugande kavaljeren ville jag rita hennes ansikte i ett perspektiv sett underifrån. Från den vinkeln ville jag få till en riktigt bra näsborre. Jag bad att få se in i Karins som satt bredvid i bänken. Min pappa var ju tandläkare så jag tyckte inte det var något konstigt. Sen den dagen var jag och Karin aldrig riktigt kompisar mer.

I högstadiet var ju teckning ett ämne som för de flesta bara skulle sittas av. Med den inställningen blev respekten för teckningslärarinnan låg och stämningen stimmig. När musten gick riktigt ur fröken som kom från Luleå gav hon klassen ett straff. Två, tre elever sattes helt sonika upp på stolar på de grupperade bänkarna för att figurera modeller. Övriga klassen kommenderades att teckna av. Detta straff var mycket illa omtyckt men jag älskade det!

Hulda hette min fröken i mellanstadiet. När jag gick i gymnasiet mötte jag en dag hennes klass med tioåringar utanför Johan Skyttes skola. –Vår fröken säger att du är den bästa elev hon haft i teckning, ropade skaran av barn ivrigt till mig. Jag blev varm och kall och rörd. Hulda var gammal redan då. Hon dog för två år sen, långt över nittio år gammal, i Lycksele.