LG Lundberg - kvartalets konstnär <<

Utdrag ur Bo Nilssons text från boken
"LG Lundberg - Från Stockholms skärgård"

-----

1993 började Lundberg under sommarhalvårets vistelse på Dalarö i Stockholms skärgård arbeta med en svit målningar i det lilla formatet. Det var praktiska omständigheter i form av bristen på en ateljé som födde denna nya svit målningar. Det måleriska underlaget består av pannåer som har en redan existerande historia som gamla bakstycken från kasserade inramningar. Men just faktumet att de bär på en historia är mycket betydelsefull. Det är dessa spår eller markeringar från ett tidigare liv som tycks vara en avgörande orsak som sätter igång själva arbetsprocessen för Lundberg. Kanske för att han på detta sätt inte behöver börja från en nollpunkt med en tabula rasa.

Dessa spår eller markeringar är inte bara en katalysator i arbetsprocessen, utan får ofta genomslag i själva bilden. Ett namn eller några anteckningar som är mer eller mindre läsbara blir ett hemlighetsfullt tecken på en annan närvaro. Dessa tillägg fungerar som ett slags störningar som river upp själva illusionen som för oss tillbaka till ytan och gör oss medvetna om att det är en bild. De små märkena och skrapningarna förstör illusionen att man befinner sig i landskapet och riktar istället uppmärksamheten mot själva avläsningssituationen, där vi blir medvetna om att vi faktiskt är betraktare. Vid första anblicken ser inte dessa målningar särskilt imponerande ut. Deras storlek, 16x21 cm påminner mest om ett vykort som kan tyckas vara en begränsande faktor om man verkligen vill fånga naturens storslagenhet, men som vi vet är det inte alltid storleken som har betydelse. I Lundbergs skärgårdsmålningar är det valet av ett panorama som slår an det storslagna perspektivet. Det är tydligt att också dessa skärgårdsmålningar påminner om äldre typer av vykort och tryck som man gärna skickade till vänner och bekanta när man hade besökt en plats. Det är en sentida del av en konsthistorisk tradition som började under 1700-talet med konstnärernas uppsökande av platser som man tyckte hade en speciell själ. De brukar kallas "Voyages pittoresques", därför att de ansågs vara synnerligen väl lämpade att avbilda. Man såg med andra ord inte landskapet som ett landskap, utan som en bild. Föreställningen om ett kulturellt landskap är med andra ord inte helt modern. Också i fråga om sin visuella utstrålning är dessa skärgårdsmålningar motsatsen till ett sensuellt landskapsmåleri. Pappens brungrå färg ger dem en gammaldags patina och detta ålderdomliga drag accentueras också av den saklighet med vilken de har målats, där man kan skönja en återhållen färgskala som enbart är reducerad till petroleumblått och svart som färgaccenter. De tycks nästan vara fotografiska registreringar av skärgårdslandskapets topografi med den svenska sommarens skymningsljus som påminner om en känsla då solen håller på att gå upp eller ned. Landskapet lindas in i ett mörker där detaljerna inte framträder i full precision, utan som en antydan i ett förklarat sken.

I några målningar kan man möta "skönhetsfläckar" i form av tejpbitar eller anteckningar som stör den ursprungliga naturupplevelsen. Ibland är det slumpens skördar som styr målningen mot ett visst håll där konstnären har varit lyhörd för de små och oansenliga tingen. Resultatet blir en följsamhet mellan det måleriska handlaget och tillfälligheterna. I andra målningar har Lundberg tillfört referenser som är tydligt kodade, vilket resulterar i en mer didaktisk läsning. I en målning kan man skönja August Strindbergs piktur som geografiskt positionerar "Dalarö udd" och "Annandag pingst 1892" som en del av Lundbergs målning. Det är känt att Strindberg i likhet med många av tidens friluftsmålare sökte sitt till Dalarö för att måla. Men jag tror inte det är den gemensamma geografiska utgångspunkten som Lundberg vill framhålla. I hans målning representerar Strindberg en hållning till landskapet som ett inre själstillstånd. Det är en romantisk attityd som det är svårt att läsa in i Lundbergs hållning. I en annan målning kan man finna en helt annan referens som den amerikanska tidskriften Artforums logotype. Motsättningen mellan det historiska och det samtida gör att man förstår att Lundbergs måleri oscillerar mellan historien och samtiden. Man blir varse att Lundbergs landskap inte är av det autentiska slaget, utan ett kulturellt landskap med en mängd inneboende referenssystem som sträcker sig från 1800-talet till vår samtid. Dessa mångfaldiga referenser samlas också ihop av den nästan vita ram som utgör ett ramverk som motverkar bildens illusoriska djupverkan och för in målningen i betraktarens rum. Med andra ord ger den en samtida avläsningssituation.

Under en tioårsperiod har Lundbergs trägna arbete resulterat i flera hundra målningar. Trots denna mångfald så finns det inget som tyder på att Lundberg skulle fastna i ett idiom och därmed tvingas sluta med skärgårdslandskapen. Dels verkar det som om motivet i sig rymmer en så stor mångfald att det är meningsfullt att fortsätta utveckla det. Återkomsten av dessa motiv är kombinerad med en positiv lust som finns i själva arbetsprocessen, trots att vi känner till att Lundberg tidigare har upplevt måleriet som en ganska mödosam process. Kanske är det just det lilla formatet och möjligheten att man kan slänga målningen om den inte blir bra som löser upp knutarna till den kreativa processen. Målningarna karakteriseras av en självklarhet i handlaget där det inte finns några spår efter en krampaktig arbetsprocess. Kanske är det denna känsla av välbefinnande man känner i betraktandet av dessa målningar.

Det är således mot denna bakgrund som man måste omvärdera LG Lundbergs konstnärskap i den svenska konsthistorien. Det är hans senare landskapsmåleri som är den viktigaste epoken, inte minst för att han i dessa målningar förmår knyta samman 60-talets språkligt distanserade hållning med dess olika referenser med en landskapsupplevelse som har många komplexitetsnivåer.

Bo Nilsson