"Det kan kännas viktigt att markera årtal när det gäller C. Göran Karlssons konst. Inte för att det skulle handla om en tidsbunden utveckling i hans bilder. Ett sådant begrepp skulle ha alltför mycket koppling till en modernistisk attityd. Han har visserligen ett intressant förhållande till modernismen, men det är för att kunna ”spela” med den, använda den som ett verktyg mer än som en källa.
Nej, tidsmarkeringarna är en form av minneslista för honom själv, han måste se hur vägen har gått och vad som hände med hans bilder.
Målningarna från de två senaste åren står i tydligt förhållande till konstruktivistiska och konkretistiska idéer. Man skulle kunna säga att konstnären återanvänder en form av bildmönster av geometriskt slag som han sedan testar i nya förtätade uppbyggnader.
Ibland är hans andliga förebilder tydliga, jag tycker mig se bland annat Theo van Doesburg och de ryska suprematismerna bland hans utgångspunkter. Men det ”samtal” han sedan för med sina konsthistoriska vänner leder vidare in i situationer av oanade slag.
En plan bild som en gång markerade ett fiktivt djup blir istället till ett tredimensionellt objekt upprätthållet enbart av fyra ytor (plan).
En modernistisk vision vänds ut och in. C. Göran Karlssons ”klossar” behöver inte längre bevisa konstruktivistiska drömmar. Istället ger han dem nya roller och nya möjligheter.
En sådan roll skulle kunna vara rytmen. Han har alltid i sin konst visat på rytmer, i ställverk, vägvisare och semaforer. Tekniska konstruktioner där han skär rent och visar fram den befriade rörelsen som blivit till en mer abstrakt form, renodlad som strukturell rytmik. Samma rörelser har funnits i hans abstrakta bilder där de geometriska byggnaderna upprepas i höjdled eller sidled samtidigt som han vänder på dem i olika riktningar.
Hans målningar kommer på det sättet alltid att utveckla en särskild energi, de får roller som centra för former och ljus som pressar vidare sina rörelser ut i rummet. Storleken på målningarna spelar ingen roll. Även de som är minst till formatet fungerar som källor för våldsamma krafter på väggen.
C. Göran Karlsson arbetar ofta med tempera i sina målningar. Det ger en matt yta som suggererar fram ett djup som laddas med en magisk udd när rytmen i bilden dessutom tillför ytterligare energi. På så sätt ger han betraktaren också ett underlag för att förstå att han ibland måste låta målningarna agera som fria former ute på golvet.
Med de matta ytorna sluter sig formen runt sig själv och reflekterar heller ingenting omkring sig. Som betraktare kan jag då vilja se målningen också från baksidan. Kanske vill jag förvissa mig om att ingenting slipper ut, att magin stannar kvar därinne.
Sedan får man inte glömma att konstnären ständigt prövar alla sina verk genom att spela ut dem mot åskådaren. C. Göran Karlsson driver detta samtal med oss samtidigt som han för det med konsthistorien och med civilisationens tekniska objekt. Vi är alla inblandade i samma animerade debatt om konstens referenser och källor. Jag tycker mig höra konstnärens förtjusta skratt över att han fått igång allt detta!"
Beate Sydhoff
|
