Stig Johanssons recension av Cajsa Holmstrands utställning,
Svenska Dagbladet 2005-03-26

Matematiskt experiment -
Roligt, genialt och praktfullt

Installation m.m.

CAJSA HOLMSTRAND
Konstakademien, Fredsgatan 12

Lite till mans har väl många av oss i mer eller mindre kärt minne Pythagoras sats från skoltidens matematiklektioner. Nu kan man via konsten få en möjlighet att friska upp sitt minne. Cajsa Holmstrand har nämligen på Konstakademien byggt upp en utställning till stor del baserad på denne gamle greks hypoteser kring det där med hypotenusan och kateterna.

Även om jag alltid har tilltalats av Cajsa Holmstrands konstruktivistiska experiment, värjde jag mig den här gången – kunde det inte bli väl torrt, lite för mycket åt det teoretiska, det som blivit något av en återvändsgränd för många konstruktivister? Men jag fick snabbt tänka om inför färgernas överrumplande skönhet, formernas överväldigande rikedom – kolorerad matematik i ordets bästa bemärkelse.

Pär Lagerkvist menade ju att ”det verkligt sköna vilar på matematisk grundval”. Och varför inte i det här sammanhanget låta en annan gammal grek komma till tals – Sokrates: ”Jag menar inte som de flesta människor de levande tingens former eller dess imitationer i målningar. Jag menar däremot raka linjer och kurvor. Dessa former är inte vackra av någon speciell orsak. Utan de är alltid vackra på grund av sin natur och ger oss sitt eget behag”. Visdomsord för mer än tvåtusen år sedan – den fria formen blir sitt eget innehåll.

I den andan fortsätter Cajsa Holmstrand oförtrutet sitt utforskande av proportioner, harmonier, måttförhållanden, utgående från kvadraten och dess oändliga möjligheter. I det elementäras mångfald ligger hela utställningens dynamik.

I det högra rummet hittar jag en liten grå, spretig gipsklump. Den ser inte mycket ut för välden, men vid närmare skärskådande – former på väg att bryta sig loss. Anas Pythagoras?

Men det är i mittrummet Cajsa Holmstrand möter honom i ett välfungerande arrangemang om ett tjugotal träkuber i samspel svarande mot ett liknade antal målningar.

Visst är det givande att iakttaga vad som är hennes följsamhet till Pythagoras måtteorier, men det är inte i första hand att hon behärskar dem, som gör hennes bildvärld så fascinerande. Det är mer hur hon, utan att bryta mot det lagbundna, fritt kan röra sig ett fastställt regelverk. Färger, former, ytor, linjer växer steg för steg till sammanhållande, varierande rytmer, rörelser – ett slags lågmäld bildens kontrapunkt i ett oavbrutet pågående.

Aldrig ett stillastående hos Holmstrand. I skilda format målar hon svart, vitt, rött, blått upp färgers möten och kontraster till det hon alltid eftersträvat – rörelsen. Kraftfullt, energiskt, för att i nästa moment i några plexiglaslådor liksom kapsla in rörelsen, låta den i trådliknande former långsamt bringas in i ett tillstånd av något svävande, vilande, men ändå föränderligt.

Kan man ha roligt på en konstruktivistisk utställning? Det har i varje fall jag inför ett ”bord duka dig”, fyllt till bristningsgränsen av ett myller konstruerade objekt, färgglatt svajande som en blomsteräng i sommarvind. Allt har med ljus att göra. Ljuset, det naturliga, eller det artificiella aktiverar en magnet, som i sin tur sätter igång hela det lustfyllda maskineriet. Genialt, praktfullt, tala om rörelse i konsten!

Invid hänger en stor rundel i mörktonat plexiglas, på insidan rader av kubiska varianter från det elementära till det alltmer komplicerade – raffinerat och mångtydigt, på sitt sätt i abstraktionens tecken en möjlig symbolik för livets kretslopp. Kanske en övertolkning, men hela Cajsa Holmstrands utställning har i sin bredd de största djup.

STIG JOHANSSON