Olle Granaths text till
Cajsa Holmstrands utställning

Att måla:
”En ständig kamp med min inre ensamhet.”
Cajsa Holmstrand

För ungefär tvåtusenfemhundra år sedan satt Pythagoras ett instrument i händerna på mänskligheten som skulle bli en av matematikens verkliga grundbultar, ett instrument som i sin tur gav upphov till redskap som skulle göra världen begripligare och mer överblickbar.

Pythagoras sats blev så småningom varje skolbarns egendom även om kanske inte alla omedelbart förstod vidden av dess användbarhet.
Själv drog Pythagoras vittgående slutsatser av sina upptäckter i talens värld. Kunde den fysiska verkligheten mätas upp och beskrivas genom talförhållanden måste det också gälla den andliga världen då de, med tidens synsätt, var varandras förutsättningar.

När Pythagoras upptäckte at ljudet från en sträng stod i en bestämd relation till dess längd så blev detta inte enbart nyckeln till hur man konstruerar stränginstrument utan ur talförhållandena fick han också fram ”sfärernas harmoni”. Han fick verkligen skapelsen att bli en fattbar enhet på ett sätt som måste göra oss, som lever med femton minuters berömmelse och en fullständig fragmentisering av tillvaron, avundsjuka.

Cajsa Holmstrand har i Pythagoras funnit en själsfrände. Frivilligt begränsar hon sitt formspråk till kuben, vars geometri lyder under Pythagoras sats, och ett fåtal färgtoner och sedan bygger hon sin egen värld med en variationsrikedom på vilken det inte går att se något slut. Likt Pythagoras ser också hon att de räta vinklarnas värld inte stänger henne ute från en dimension bortom det väg- och mätbara, ett snitt i en volym eller en yta ”…öppnar snitt till själen”.

Geometrins väg genom konsten har kantats av olika anspråk på både gudomlighet och andlighet, ofta med intressanta resultat som följd, men det ord som först inställer sig inför Cajsa Holmstrands arbeten är mänsklighet. Hon använder gärna ordet relationer, och det är inte enbart formella sådana utan metamorfosen är tydlig och hon blir, med sina egna ord, ”sårbar men nåbar”.

När kuberna söker sin plats för att finna ett läge, i det abstrakta, tvådimensionella rummet, när de vrider och vänder på sig för att finna ett läge, när det griper tag i och skär in i varandra så att nya rum bildas beter de sig som individer som söker sin plats i rum som delas med andra. Händelseförloppet är långsamt och eftertänksamt, så som man gärna ser att det är i ett gott liv: ”Inte fort, så långsamt att du kan bli berörd i själen”, säger hon själv.

Olle Granath