Nedanstående artikel om Olle Kåks, skriven av Beate Sydhoff i samband med Olle Kåks bortgång, är hämtad ur Svenska Dagbladet 2004-01-04 <<

Olle Kåks

Olle Kåks hade just kommit igång med ett målarliv som han längtat efter under tjugo år av byråkrati, efter att 1979 blivit utnämnd till professor i måleri vid Kungliga Konsthögskolan och därefter under åren 1987-1999 varit skolans rektor. Han gick tidigt in i detta liv, hans elevtid vid Konsthögskolan hade varat under 1962 till 1968. Sin stora första utställning gjorde han i slutet av 1966 på Galerie Aronowitsch i Stockholm efter att ha debuterat med en installation på Galleri Observatorium i början av samma år. Ledamot av Konstakademien blev han 1980.

Olle Kåks föddes 1941 i Hedemora i Dalarna, och det är lockande att se en kärlek till folkkonsten, som man kan uppleva den i detta landskap, som en underström i hans verk. Där finns bland annat spänningen mellan schablonen och det stora mörkret som strömmar mot betraktaren i hans måleri från denna tid, ett måleri som han gärna drar upp i format och periodvis också formar till tredimensionella utbredningar i olika materialkombinationer. Hans elevtid ägde rum samtidigt som Moderna museet beredde plats för den nya amerikanska popkonsten i stora utställningar, och inflödet från en ny massmedial figuration rent allmänt i konsten är tydlig vid den här tiden.

I sitt tidiga måleri berättar han gärna i påtagligt detaljerade figurativa bilder med vardagligt mänskligt liv, som han låter kontrastera mot ytor, markerade som en stor tomhet under själva bilden.

Här upplever man just det som kommer igen i hela hans måleri, kärleken till den målade bilden som mustigt språk samtidigt som han markerar tvivel och misstro på att ett måleri verkligen ska kunna återge det han egentligen vill säga.

Denna dubbelhet i hans förhållande till konsten har drivit honom att arbeta med emblem och rebusar. Hans emblem är ofta sammansatta av kvinnliga kroppsdelar, sensuella men samtidigt berövade sin mänsklighet. De är på väg in i det rytmiserade mönstret, kroppsligt närvarande men ändå i olika former av sönderfall. Hans rebusar blir på samma sätt till en slags ”bonader” där natur ställs mot symboler och sensualitet ställs mot torra formler.

Under de senaste fyra åren, sedan han avslutat sin rektorstid vid Konsthögskolan, tycks Olle Kåks ha upplevt en ny frihet i sitt måleri. Han talade ofta om sin lycka över att kunna ägna sig åt måleriet på heltid, och visade också i en stor utställning på Konstakademien i Stockholm i början av 2002 och därefter på Malmö konsthall ett måleri som befriat sig från teoretiska spänningar för att leva ut sina rörelser i öppnare former. I en utställning under sommaren 2003 på Gösta Wernermuseet i Simrishamn blev detta intryck ännu starkare. Olle Kåks hade funnit en ny balans mellan färgens egen sensualitet och formens mystik.

Mystiken, ja den lämnade honom aldrig. I den fanns också känslan av sorg över att djupet i naturen och dess delar inte gick att föra över till den målade bilden annat än som fragment. Han tycks vilja säga att detta är det enda sättet som vi överhuvudtaget kan förstå något av det stora ofattbara med livet.

BEATE SYDHOFF


Hem   <<