Nedanstående artikel om Olle Kåks, skriven av Olle Granath i samband med Olle Kåks bortgång, är hämtad ur Svenska Dagbladet 7 januari 2004. <<

Olle Kåks

Med Olle Kåks plötsliga och oväntade död sätts punkt för en storslagen livsberättelse, gestaltad i målningar. Redan vid debuten 1966 skapade Olle Kåks en särskild plats åt sig i sin generation av svenska målare. Han hade fortfarande två år kvar av utbildningen vid Konsthögskolan när han visade hur han tagit till sig de nya möjligheter måleriet öppnade för unga målare under 60-talets första hälft. Med sina generationskamrater delade han den starka upplevelsen av den amerikanska och europeiska konst Moderna museet under dessa år visade.

Snabbt tillgodogjorde han sig det figurativa måleriets möjligheter och skapade av detta en mycket personlig värld av tecken och metaforer som i sina beskrivningar vävde samman spänningarna och kampen mellan individ och omvärld, mellan konst och verklighet. I båda fallen vidmakthöll han en kritisk distans som gjorde det existentiella dramat allmängiltigt snarare än egocentriskt och höll det måleriska språket fritt från klichéer och banaliteter. Samtidigt var han medveten om att det var genom att agera förförare som målaren fick sina betraktare att ta till sig även de mörkaste och mest ångestladdade berättelser. Dalmasen i honom förnekade aldrig släktskapen med kurbitsmålarna och deras lust till det dekorativa.

Det var aldrig konstverket i sig som var målet för hans verksamhet utan dess delaktighet i livsprocessen, i människoblivandet. Därför överskred han från första början både genre- och materialgränser. Han gjorde installationer långt innan begreppet existerade och var på allas läppar. Knappt hade han vant sin publik vid att, i honom, se en av sin generations mest intressanta målare, förrän han började göra egensinniga skulpturer. Snart kom han att göra sammansatta blidrebusar, där gränserna mellan figurativt och abstrakt suddades ut. Han skapade åt sig en frihet i det konstnärliga arbetet som var helt och hållet hans egen och som många gånger befann sig på kontrakurs med det tiden ville ha. Även när det sved visste han att han måste betala ett pris för sitt oberoende.

På baksidan av den kraft med vilken han gav sig in i konstnärskapet fanns en bräcklighet hos honom i hans relationer med omvärld och samhälle. I stället för att sticka huvudet i sanden utmanade han dessa svårigheter genom en mängd uppdrag i det offentliga konstlivets tjänst. Så blev han professor i måleri vid Konsthögskolan 1979 och därefter rektor för skolan 1999.

Det råder knappast någon tvekan om att dessa och flera andra uppdrag i det offentligas tjänst hade ett pris när det gällde hans eget konstnärskap. När han för några år sedan lämnade sina administrativa uppdrag skedde omedelbart en kraftfull nytändning i hans måleri som visade att han hade mycket kvar att ge.

I Olle Kåks sammansatta skildringar av livet spelar döden en viktig roll, den uppkastade graven har funnits i hans målningar sedan 60-talets mitt. När han nu alldeles för tidigt, stiger ned i den tar han med sig många konstverk som världen därför går miste om.

Olle Granath


Hem   <<